Under gymnasiet toppade jag och umgicks först med ett gäng med jämn fördelning och senare med ett gäng med två tredjedelar tjejer.
Sen gick det utför.
På Chalmers var det ok. Trots utbildningen (Teknisk Fysik) var det c:a en tredjedel tjejer i umgänget. Efter dess, i min Mastersutbildning var det nere på en femtedel.
Idag när jag räknar på min lista över folk jag aktivt umgås med (personer jag gärna ringer och föreslår att träffas på tu man hand) är det runt en sjättedel tjejer (6 av 41).
Hur gick det till? Vad har hänt? Jag är lite förvirrad. Kvinnor är ju så mycket intressantare, insiktsfullare och trevliga. No offence grabbar.
Min teori var först att valet av karriär och utbildningar har gjort att jag nischats mer och mer åt att umgås med män. Men nyligen bekräftade en av mina bättre kvinnliga vänner, också i IT-branchen, att hon upplevde motsvarande. Därför verkar den teorin sådär.
Min andra teori har att göra med att ju äldre vi blir desto mer anpassar vi oss till parförhållandenormen. Och då är det inte helt accepterat att umgås tjejer och killar utanför parförhållandet. Det blir istället grabbgänget med respektive eller tjejgänget med pojkvänner. Tyvärr blir det sällan så lyckat. Det är inte tokstor chans att jag formligen älskar mina vänners flickvänner, och det är ännu mindre chans att jag älskar min partners vänners pojkvänner. Det är inte mitt fel, det är statistiken. Enkelt.
Slutsats: Partnerumgänge är skit. Vi borde avsluta det omgående. Men den sociala konventionen låter oss inte göra det. Jag tror att anledningen är enkel och stavas Svartsjuka. "Nej, jaaaag är inte svartsjuk." Yeah right...
Anyway. Det var dagens svammel. Behöver alltså fler intressanta kvinnliga vänner. Asap. Hjälp!
