Vardagssurrealism 27 oktober 2007

Ligger i sängen och känner mig tung i huvudet. Sen afterwork igår, kom hem klockan 4. Känner att jag måste skriva av mig lite.

Jag och Bettan gick hem tillsammans. Strax innan järntorget, vid Hagabadet, hörde jag ett avlägset skrik. Inget sånt där "tjo", utan ett tydigt skrik av obehag. Jag lyssnade men kunde inte riktigt höra vart det kom ifrån. När vi kom fram till järntorget stog en snubbe, som verkade obehaglig, och rykte i sin tjej. Jag saktade ned och bevakade honom i kanske 20 sekunder efter att vi hade passerat dem.

Det är fascinerande hur snabbt hjärnan arbetar, och hur man fattar snabba beslut. Killen rycker hårdhänt ut tjejen i gatan och i samma millisekund säger jag till Bettan att "nu gör vi något", eller något liknande. Jag har bara blixtminnen. Jag rör mig snabbt bort mot dem samtidigt som jag ber Bettan hålla min datorväska. Vi passerar en kille som också har bevakat paret. Jag säger typ "vi löser det här", och drar med honom. Han fattade beslut lika snabbt som jag och Bettan gjorde.

Vi kommer fram till dem och säger något, jag minns inte vad. Frågar hur det är typ. Han säger något om att det är mellan dem och att de bara bråkar. Tjejen är helt förstörd. Bettan börjar prata med tjejen och jag och killen (som heter Henrik) säger åt snubben att gå bort från tjejen. Jag börjar prata med honom. Frågar om hans namn och vad som har hänt. Han är först helt hektisk, men jag försöker verka förstående och han lugnar sig.

Hela tiden är Henrik vid mig, samtidigt som Bettan snackar med tjejen. Vi säger att det är en bra idé att inte träffas mer ikväll, och att han borde vända sig därifrån. Jag använder skitlöjliga floskler som "walk away" och massa skit som jag i efterhand skäms för. Värsta Dr Phil. Han lugnar sig avsevärt i alla fall.

Precis när vi övertygar honom om att kila vill han börja snacka med tjejen igen. Jag som tycker att det lugnat sig lite anser väl att han borde få säga något. Bettan, som bevisligen har bättre omdöme, blir dagens hjältinna när hon skitkaxigt och förbannat ber snubben dra åt helvete, i lika ordalag.

Jag hade troligen aldrig vågat göra något själv. Men med Bettan och en slumpmässig kille på järntorget blir man fasen så mycket sturskare. Intressant så. Ni som känner mig vet att jag är en liten kille.

Anyway. Tjejen får låna en telefon och ringen en kompis. Vi byter lite kontaktuppgifter. Vi tar henne i en taxi till Avenyn (spårvagnar avslöjar vart man är på väg). När hon träffar sin polare tar jag kompisen åt sidan och förklarar kort vara som har hänt, att han slått henne osv.

Storyn slutar där. Jag har rätt blandade känslor. Samtidigt som det var obehagligt så är jag glad över hur min hjärna arbetar. Och att jag faktiskt gjorde något. Egentligen ville jag skriva mycket mer om hur jag känner än vad som hände, men jag är lite traumatiserad och bakis. Benen skakade i flera timmar efteråt.

Hmm... måste nog vila lite på denna.