Jag såg... 22 september 2006

... Kent på Hultsfred 1996. Det var inte imponerande. Det var under den omtalade kostym-era. Jocke struttade runt på scenen, var ohetro och ylade "Tack som fan!" mellan låtarna på ansträngd wannabestockholmska.

"Här kommer en låt som handlar om oralsex" hojtade Jocke och Kent drog igång 'Kräm' som extranummer. Tonårspubliken var i extas.

Alltså... Jag började lyssna på Kent tre år senare 1999. Jag har alla skivorna, både på svenska och engelska och många av B-sidorna. De är verkligen ett av sveriges bästa band. Kanske genom tiderna.

Men vad är det som gör att var och varannan runt-30-åring blir gråtmilda när de hör 'Kräm'? Jag fattar inte. Den är verkligen ett av Kents lågvattenmärken. Den är inte kreativ. Musikaliskt enformig och uddlös. Den saknar Jockes sedvanliga känsla för slagkraftig subtil poesi.

Kanske är det så att denna Ledinhärmande låt gjorde att svenska folket nappade på Kent? Jag vet inte. Usel är den i alla fall, och jag förstår fortfarande inte varför så många gillar den.

747... Det är stor musik.

Tack som fan!

Andra bloggar om: Musik, Nostalgi, Kent, Hultsfred