Livet utan mobiltelefon 07 augusti 2007

Vart har alla klockor tagit vägen?

Under förra veckans semester tappade jag min mobiltelefon i sjön. Skönt, kan tyckas, men vissa saker blir även krångligare.

Som en modern människor kan man unna sig lyxen att bara makroplanera. Mikroplaneringen sköter man via sin telefon. Inget nytt där egentligen, det vet vi ju alla hur det funkar. "Vi ses på stan." Skitbra på alla sätt.

Förr så bokade folk plats och tid väl i förväg. När jag läste Axel Munthes bok "Boken om San Michele" (för övrigt Sveriges mest sålda bok utomlands) insåg jag att på 1800-talet var mötesplanering allt annat än trivialt. Man fick skicka brev månader i förväg och ofta resa innan brevet kom fram. Det var helt enkelt bara att hoppas på att brevet anlänt som det skulle, så att man hade någon som tog emot en när man kom.

Men vi lever i lyx. Alla utom jag. För jag har ingen telefon. Och där med är jag även klocklös.

När jag var 16-17 hade jag inte heller någon telefon eller klocka. Men då var det inget problem. Då vet jag att det alltid fanns gott om klockor i skyltfönster och på husfasader. Och med tiden blev man även en jäkel på att känna på sig hur mycket tid det gått sedan man sist tittade på en klocka. Jag kunde vara punktlig utan egen klocka.

I det moderna samhället är klockorna borta. Se efter själva. Har nu gått en halvtimma på stan och hittade inte en enda klocka på vägen. Ofattbart! Pah!

Jag känner mig som en teknikmotståndare. Härligt som omväxling.