Nickedockans dilemma 16 maj 2006

Jag har alltid satt en ganska töntig prestige i att klä mig medvetet. När jag var punkare, var jag "rätt" punkare. Jag har siktat på att ha en snygg, inte för skrikig och någorlunda trendig stil. En stil som får folk att vända lite på huvudet utan att kläderna skriker "TITTA PÅ MIG!".

Ute på Volvo är vi ovanliga. Vi som klär oss väl. Inget ont om mina medarbetare, med de är inte som jag. Här ute är det jag, och så är det en kille till. Han är stockholmskonsult och inte alls någon jag gillar. Men han klär sig väl. Vi är de enda som någonsin spontant har på oss kavaj. Och detta är något vi båda har uppmärksammat.

... så vi började hälsa på varandra. Ett diskret "Hej" eller en nickning. Av ingen anledning alls. Jag har aldrig pratat med honom. Jag vill inte heller. Men vi kan inte sluta. Det är hopplöst. Så nu är jag fast i att hälsa på en person jag inte känner. Det tar aldrig slut. Jag går omvägar av fiktiva anledningar när jag ser honom på håll. Jag "måste" ha ett nytt block. Eller jag "måste" hämta något där borta. Vilket är ÄNNU löjligare.... *suck*

Tur att jag byter uppdrag om två månader. Jag skall sluta hälsa på folk. Jag skall inte bry mig om någon, omedveten som medveten.

Pusskram!